Natthäxorna: 46. gardesnattbombregementet

Om somrarna flyger de åtta till tio uppdrag per natt, men på vintern kan de bli betydligt fler. Varenda tysk ställning, varenda järnvägsstation, förläggning och bro ska slås ut, fascisterna ska aldrig få sova. Så snart de försöker luta sina huvuden tillbaka för en stunds vila ska Natthäxorna väcka dem och pina dem med sina hackande lågtflygande, långsamma maskiner, sina femtiokilosbomber.

Natthäxorna, Nachthexen, är det namn tyskarna gett piloterna i 588. luftregementet. Eller 46. gardesnattbombregementet, som kvinnorna upphöjs till i januari 1943 som tack för sina insatser.

Piloten Nadja Popova lever i princip i sitt plan. Om hon har tur hinner hon dricka en kopp te och få i sig en matbit medan hon väntar på att lastarna ska fylla på med nya bomber, och markpersonalen ska tanka. De släpar in tunnorna med bränsle för hand. Kylan är svår på marken, uppe på 600 meter är den nästan outhärdlig. Den rasar från de övre vingarna rakt in i sittbrunnen där piloternas fingrar snart är så stela att de knappat klarar av att manövrera styrspaken.

Efter en sådan natt somnar man ofta som död i baracken. Men ibland är det omöjligt att slappna av. Det är som om ett alarm hela tiden ljuder i huvudet och kroppen blir styv och omedgörlig av kölden och anspänningen. Som om den var en främmande varelse, en konstruktion av järn som de går runt och släpar på.

Hösten 1942 sattes Natthäxorna för första gången in i strid. Snart flög de mellan fem och tio, ibland upp till femton, stridsuppdrag per natt, vecka efter vecka, månad efter månad, utan permission.

”Det var en enorm nervpress”, sa Popova i en intervju på 1980-talet. ”Närhelst jag blundade såg jag bilder av brinnande plan som kraschade med mina väninnor.

Enligt den officiella statistiken i Sovjetunionen flög regementet 23 627 uppdrag under kriget.