Den stereotypa vikingen: en svensk kulturhistoria

”… Händelsen skulle kallas den svenska vanärans botten. En botten som i sin tur skulle bli grogrund för bilden av vikingen…”

Det är den 16 februari 1811 och Sverige befinner sig på den absoluta botten. Kung Gustav IV Adolf har arresterats och skickats i exil. Kronprins Karl August har fallit död ner från sin häst och någon annan tronföljare finns inte. Riksmarskalk Axel von Fersen har stampats ihjäl av folkmobben mitt framför Svea livgarde. Det råder hungersnöd, politisk oro, fattigdom och en allmän känsla av total hopplöshet. Men värst av allt: Finland är förlorat och det är som att riket har slitits mitt itu och att såret bara fortsätter att blöda. Det var en kris inte bara för nationen utan även för den svenske mannen.

”Tillsammans skulle de tolv vännerna komma att bidra till skapelsen av en av historiens mest livskraftiga stereotyper – bilden av vikingen.”

Männen som samlats den 16 februari var alla ganska unga. De var vänner, några till och med släkt. Tillsammans sörjde de förlusten av Finland och hade bestämt sig för att lösa rikets framtid. Vad som behövdes var ett helt nytt slags man, menade de. En ny förebild som hade karaktär, var okonstlad och höll sina passioner i styr. En gestalt som kunde visa samtidens män hur de borde vara och lyfta Sverige till den nation det borde bli.

Ännu inte helt säkra på vem de sökte letade Götiska förbundet efter ideala män i de fornnordiska sagorna. Torgny Lagman, demokrat och fri bonde som talade på tinget så att kungen lyssnade, var en av gestalterna de fastnade för. Kanske hoppades de att även kungarna i deras egen tid skulle lyssna. För de måste ha oroat sig när marskalk Jean Baptiste Bernadotte – en revolutionär från Napoleons Frankrike – plötsligt och oväntat utsågs till kronprins av Sverige. Men, förmodligen till deras egen förvåning, skulle de snart få hjälp från ett oväntat håll …

”Karl XIV Johan… Under hans tid utvecklades vikingen till kung och krigare, stark och redo att försvara sitt folk…”

Vännerna i Götiska förbundet kunde knappast ana att Jean Baptiste Bernadotte var intresserad av forntida sagor, i själva verket så intresserad att han döpt sin son till Oscar efter en fiktiv gestalt i en förfalskad saga, Ossians sånger, som var högsta mode i det tidiga 1800-talets Paris. Jean Baptiste – några år senare Karl XIV Johan – skulle bli den svenska regent som allra mest använt sig av vikingen för att legitimera sig själv. Men i hans händer utvecklades figuren snabbt från en stursk demokrat till en fullfjädrad kung och krigare.

I boken Vikingen. En historia om 1800-talets manlighet följer vi hur vikingen skapades och utvecklades i samspel med mode, mansideal och den politiska utvecklingen. Figuren mejslades fram tillsammans med kungar och konstnärer och har följt oss sedan dess. Men vägen har varit krokigare och mera skiftande än man kan tro.