Folkmordens historia tar som regel slut i mitten på 1990-talet. Då hade huturegimen i Rwanda genomfört en massaker på landets tutsiminoritet, med upp till 800 000 döda på några få månader 1994. Även betydligt närmare oss förövades folkmord. I Srebrenica i östra Bosnien mördade bosniska serber en sommardag 1995 8 000 bosnjaker.
Dessa folkmord har tydlig koppling till historiska konflikter. I Rwanda verkade ännu 35 år efter avkoloniseringen en kolonialhistoria där först Tyskland och därefter Belgien hade byggt maktstrukturer med tutsiminoriteten som européernas ställföreträdare och hutumajoriteten som den underlydande gruppen. När kolonialtiden var över och demokrati skulle inträda ändrades de politiska förhållandena radikalt, och hutuerna kunde använda sin nya majoritetsposition till att hämnas det koloniala förtrycket.
I Jugoslavien går storserbiska ambitioner att dominera hela den sydslaviska regionen tillbaka till första världskrigets efterspel, och nationalismen fanns under ytan och vällde fram så snart det kommunistiska jugoslaviska yttrycket minskade. Som på många andra håll i Östeuropa var kommunism och nationalism inga oförenliga storheter.
Men samtidigt hade förövargrupper och offerkategorier i båda länderna under lång tid levt i grannsämja, arbetat tillsammans och gift sig med varandra, för att plötsligt en dag förvandlas till oförsonliga fiender.
Folkmordshistorien tog emellertid inte slut på 1990-talet. ”Aldrig mer!” har även därefter blivit mer av en idealpolitisk förhoppning än en realpolitisk bedömning. Under 2000-talet har begreppet folkmord antydningsvis gång efter annan blixtrat till i mediebruset:
- I Demokratiska republiken Kongo mördade en regeringsstödd rebellgrupp, under devisen ”Gör rent hus!”, åren 2002–2003 delar av Batwa- och Bambutifolken.
- I västsudanesiska Darfurregionen har en odemokratisk regim sedan 2003 vid återkommande tillfällen använt regeringstrupper och en arabmilis för att mörda svarta befolkningsgrupper och bränna deras byar.
- I Sydsudan, grundat 2011, förvandlades ett inbördeskrig 2013 till ett utrotningskrig särskilt mot de etniska nuerna.
- I Irak och Syrien drabbades yazidier och assyriska kristna av Islamiska statens brutala framfart under åren 2014–2019.
- I Myanmar utsatte den burmesiska militärregimen på sommaren 2017 rohingyer för tvångsdeportationer och massmord.
- I Kina är de kommunistiska myndigheternas behandling av uigurerna i Xinjiangprovinsen ett brott som enligt experter uppfyller alla krav på att kallas folkmord.
- Senast har folkmordsbegreppet dykt upp i samband med massövergrepp i den etiopiska regionen Tigray.
Omvärlden har i alla dessa fall i vanlig ordning stått handfallen. I något enstaka fall har Internationella brottmålsdomstolen i Haag fällt en ledande förövare för folkmord. FN förlamas som så ofta av motsättningar mellan stormakterna, av vilka någon eller några nästan alltid har intressen att försvara i folkmordslandet.
Men vad kan vi då göra? Den tryggare varianten är att vända oss till historien. Vad som är ont och gott blir där ofta väldigt tydligt. Vi behöver också historiska perspektiv, inte minst för att på distans kunna fastslå att det verkligen rör sig om folkmord. Ett annat skäl är att historiska folkmord har visat sig ge upphov till nya konflikter som kan övergå i folkmord. Dessutom framträder ur folkmordshistorien mönster som kan hjälpa oss att bli medvetna om risker för nya folkmord.
Klas-Göran Karlsson
Professor i historia vid Lunds universitet
